Sjukdomhistorien, eller anamnes som det kallas med ett finare ord, är den viktigaste metoden för läkaren att ställa diagnosen astma. Det är en sammanställning av information som görs av läkare eller annan vårdpersonal genom mer eller mindre öppna frågor till barnet och till dig som förälder.

Små barn kan inte genomgå en undersökning av lungfunktionen så för dem är det faktiskt den enda metoden för att ställa astmadiagnosen. Här finns ett vanligt problem – barn som haft astma en tid har vant sig vid sin sjukdom och uppfattar att de mår bra trots att de inte får tillräcklig behandling. Därför är det också vanligt att barn visar förvåning efter sin behandling över att de kunde må så mycket bättre.

Naturligtvis lyssnar läkaren med stetoskop på lungorna men om barnet inte har ett pågående astmaanfall kan man sällan höra någon skillnad på ett barn med astma och ett friskt barn.

En annan metod är spirometri, där barnet andas och blåser ut genom ett munstycke kopplat till en apparat som mäter lungornas förmåga, och detta kan genomföras på de flesta barn från fem års ålder.

Man kan även göra en NO-mätning, där man mäter mängden utandat kväveoxid. Det är en ganska ny teknik som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren. Teorin är att kväveoxid bildas i luftrören om det finns en inflammation.

Ytterligare en metod för att diagnostisera astma är en så kallad PEF-kurva: PEF är ett mått på det snabbaste luftflödet en person kan åstadkomma vid maximal utblåsning och kan mätas hemma med en enkel apparat. Man blåser helt enkelt varje morgon och kväll under två veckor och får på det sättet ett PEF-värde.